Den oersättliga mamman

Mamman har under de senaste decennierna blivit omodern. Byta blöjor, mata och leka med små barn kan väl vem som helst göra, tänkte Alva Myrdal och så byggde vi barnstugor över hela landet där några få mammor skulle ta hand den stora massans barn. För den okunnige så kan det ju se ut så på ytan, att mammor enbart byter blöjor, matar barnen och sjunger en vaggvisa för barnet så är allt frid och fröjd sen. Men bakom alla dessa triviala omsorgssysslor pågår en kritisk och spektakulär process mellan barnet och mamman, där mamman är helt essentiell för att processen ska fortsätta löpa på och barnet ska utvecklas till en välmående individ, som senare i livet kan hantera motgångar på ett hälsosamt sätt.

Vi har länge vetat att barn är formbara, men just hur formbara har först kunnat dokumenterats av de senaste 30 årens hjärnforskning. Där har forskarna upptäckt att under åren 0-5 formas hela 90 procent av hjärnan genom en process som kallas synapsering, delvis bildandet av kopplingar mellan hjärncellerna. Utifrån de interaktioner barnet har med sin omgivning kopplas hjärnceller samman. Ju starkare kopplingar, ju mer robust och motståndskraftig blir hjärnan. För starka kopplingar krävs tre saker: att någon snabbt svarar på barnets känslor, att svaret är adekvat och att handlingen upprepas gång på gång.  Dessutom gynnas processen av hormonet oxytocin (kärlekshormonet), som verkar som gödningsmedel för hjärnans utveckling, medan kortisol (stresshormonet) hämmar den.

Mammans oersättlighet börjar just här, vid utformandet av en helt omogen småbarnshjärna till en mer välfungerande och motståndskraftig barnhjärna, som är redo att ta sig an utmaningar som matematik, relationer och etik. För när det kommer till hjärncellsbyggande är vi, utan tvekan, överlägsna. Kvinnor är nämligen mer känsliga för barns missnöje än män, vilket gör att vi tenderar att svara snabbare på dennes signaler och oftare. Vi är också mer empatiska och kan därför lättare sätta sig in i barnets känslor. (Det handlar inte bara om att svara snabbt utan också att barnet känner sig förstått). Eftersom att kvinnor har en mjukare röst och mjukare ansiktsdrag är vi mer tilltalande för ett litet barn (mindre skrämmande) att söka tröst hos, än en man.

Mammor är dock inte utbytbara kvinnor emellan heller. För barnet, som under nio månader delat kropp med mamman, för att sedan komma ut och bara vilja ha den mjölk enbart mammans bröst kan ge, finns det ingen annan som hon. Oxytocin, kärlekshormonet som också hjälper hjärnan att utvecklas, flödar vid beröring, ögonkontakt och lek, i både mamma och barn. Vid tidiga och långa separationer mellan mamma och barn, som ofta görs när barn går på dagis, hämmas oxytocinet tack vare ett kortisolpåslag. Små barn är så starkt programmerade att hålla sig nära sin mamma i dessa åldrar att kroppen alarmerar om fara i form av kortisol, trots att det egentligen inte finns något fysiskt hot. Så inte nog med att färre kopplingar knyts i hjärnan på grund av att barnet har färre interaktioner med någon som snabbt, empatiskt och kontinuerligt tröstar och tolkar behov, så har även barnet mindre gödningsmedel i form av oxytocin på grund av den stress som barnet upplever.

Med det sagt betyder det inte att pappor eller andra kvinnor inte kan ha någon betydelsefull roll i barnets liv. Problemet är när vi ignorerar barnens förprogrammerade behov och försöker göra pappor till mammor och främlingar till de primära omsorgspersonerna. Pappor är även de essentiella för barnet, men inte på samma sätt som mammor. Vi är olika och barnet har olika behov från oss. Medan pappans närvaro i barnets liv är absolut nödvändigt för dess utveckling också, har små barn inte samma behov av att ha honom nära konstant under dagen. Detta beror på att män historiskt sett har lämnat familjen för att hämta mat, för att sedan komma tillbaka.

Så medan Alva Myrdal hade rätt om att vem som helst KAN byta blöjor, mata och leka med barnet, så finns det en stor poäng att det är just du som gör det. Det är nämligen du, utan pedagogisk utbildning och genuscertifikat, som bäst kan tolka, känna in och svara på ditt barns behov. Det är du som är barnets bästa hjärncellskopplare!