”Att föda barn är det farligaste som en kvinna kan utsätta sig för”

Så sa min första barnmorska till mig en vecka innan jag skulle föda. Jag vet inte om hon själv trodde på det, men säkert var att hon ville skrämma mig lite, för hon tyckte nog jag var lite väl naiv när jag delade mina önskemål om förlossningen (jag ville nämligen inte bli behandlad som en sjuk person, utan frisk, vilket jag var).

Redan innan vårt samtal, hade jag en känning av att hon inte skulle hålla med mig om många av mina önskningar. Så jag testade vattnet med den sak jag kände minst skulle sticka i ögonen på henne. Jag sa till henne att jag inte ville att de skulle sätta en infart* på mig av rutin, utan först om de såg att den behövdes.

Jag hade då precis avslutat två år på sjuksköterskeprogrammet och visste att infarter är den främsta källan till VRIs (vård relaterade infektioner), något jag inte ville dra på mig i samband med att mitt första barn precis kommit till världen. Särskilt om det inte fanns någon specifik indikation på att jag skulle behöva en, vilket det inte gjorde. Men framför allt ville jag få bli lämnad i fred. Inte vara hindrade av nålar i armarna, inte bli undersökt varje sekund och att få bli lämnad till att låta min kropp göra vad jag visste att den kunde.

Kanske hade jag tänkt annorlunda när jag en vecka senare kom in till förlossningen och stressen där inne liknande en filmsnutt från ett sjukhus i ett krigsdrabbat land. Då undrade jag plötsligt om min barnmorska hade haft rätt. Var att föda barn det farligaste en kvinna kan utsätta sig för?

"det fanns ingen som ens hade tid för mig"

Tack vare stressen inne på förlossningen denna kväll, hann jag dock aldrig dela mina galna önskemål om att bli behandlad som en frisk person, för i motsats till vad alla barnmorskor på telefonen trodde så började jag få krystvärkar inne på undersökningsrummet där jag blivit lämnad helt ensam (utan min make ens) i en halvtimme. De hann inte heller sätta en infart, för det fanns ingen som ens hade tid för mig. Och då undrar folk över varför en del kvinnor väljer att hellre föda hemma, oassisterat, än att föda på sjukhus.

Och medan jag alltid har önskat att ha en barnmorska med, som jag kan känna mig trygg med och som kan avgöra när saker går från det normala till det onormala, så förstår jag de som känner att sjukhusmiljön är så onormal och stressökande att de känner sig tryggare i sin ensamhet. De är trötta på att bli behandlade som sjuka, som att våra kroppar inte kan. Att bli mött med misstro till sin kropp redan hos mödravården, som jag fick och så många andra dagligen får.

För valet för de allra flesta är någonstans mellan att föda oassisterat eller behandlas som sjuk under stor stress på sjukhus, i och med att hemförlossningar inte finansieras av skattepengar. Men att föda barn är inte bland det farligaste en kvinna kan utsätta sig för. Att åka bil utgör tillexempel en mycket större risk. Kanske alla då borde ha infarter på sig så fort vi går utanför hemmet, ifall något skulle hända? Då är vi alltid redo för det värsta.

*Infart är en nål som sätts i armvecket eller på handryggen och som möjliggör att man kan ta blod för blodprover snabbt samt ge läkemedel via.