Den o-obligatoriska förskolan

På pappret är förskolan inte obligatorisk, man får säga nej till den. Det betyder dock inte att vi lever i frihet här i Norden. Valet är fritt, men påtryckningarna är stora.

Vi går till BVC där de varje gång frågar: ”När ska de börja? Varför går de inte? Vet ni vad ni missar?”. I somras fick jag hem åtta brev från kommunen innehållandes en vänlig påminnelse om att förskolan finns och att den är essentiell för barnet. I vissa kommuner knackar de till och med dörr. Sedan länge har skattepengar snedfördelats till att endast nå de barn som går på förskola och de andra har fått vara utan. Och medan att inte gå på förskola inte är en grund i sig för att socialen ska komma hem och knacka på din dörr, vägs det alltid in i bedömningarna som en styrkande faktor till föräldrarnas vanvård. Det gör att, medan vi kan säga nej, så är det inte alla som vågar eller orkar. För säger du nej till förskola, säger du ja till tjatet.

Våra åtta brev som vi fick hem för ett och samma barn som inte går på förskola.

Det får mig att undra: Hur mycket tjat kan en människa behöva höra innan hennes fria vilja anses vara borta?

Både förskola och sex är frivilligt. Skillnaden är att man inte får tjata sig till samlag. Lagen om sexuella trakasserier är beskyddaren av den fria viljan att ingå i en sexuell relation, utan den hade ett samtycket kunnat erhållas med vilka medel som helst. Detta är bra, om man vill värna om medborgarnas fria vilja. Men med förskolan finns inte någon sådan reglering, istället tvingas kommunerna att aktivt underminera föräldrars rätt att välja barnomsorg genom att bedriva uppsökande verksamhet av de som inte valt att ha barnen på förskola. Det gör att lagen om att förskolan är frivillig är otroligt skör och lätt att undkomma för den som gillar maktspel.  

Om vi nu tänker oss en liknande situation med en anställd på ett företag som får upprepade inbjudningar till intimitet med chefen, trots att hon redan tackat nej. Varje dag upprepar han frågan och när hon avböjer vill han att hon ska berätta varför. Sedan vill han gärna lägga fram sina argument varför det är en bra idé. Det slutar dock inte där. Han skickar hem ett brev med liknande argument och till slut står han där en dag, i all vänlighet, utanför dörren och vill berätta för henne vad hon missar. Anses denna anställda kvinna då få utlopp för sin fria vilja eller blir hon trakasserad?

Anledningen till allt detta tjat och förföljelse av föräldrar som inte väljer statlig barnomsorg är att man ser ner på oss heltidsmammor. För tjata gör vi bara när vi anser någon vara oss underlägsen. Annars hade vi nöjt oss med att säga vårt och sedan låta det vara, men när respekten inte finns där vill vi banka in det i huvudet på dem, för vi vet bättre. Synen är att vi som är hemma med barnen, är oinformerade, outbildade och vet inte vad som är bäst för barnen. Precis så tänker nog alla sexuella förövare också: ”hon vet inte vad hon missar”. Det är därför de aldrig tar ett nej.