De två mest beundransvärda egenskaperna hos mammor

Ni vet den där mamman, hon som man ser i lekparken eller i matbutiken och som man bara känner ”hon vill jag vara”. Vad är det hon gör? Vad är det för egenskaper hon har? Det har jag länge funderat över och nu har jag äntligen kommit fram till vilka två egenskaper som verkligen väcker beundran hos mig. Dessa egenskaper råkar dessutom ha stor betydelse för barnets emotionella utveckling och hjälper mammans känslomässiga reglering, vilket gjort att jag dagligen övar mig på att bemästra dessa.

Lugn

Hur beundransvärt är det inte med en lugn mamma? Någon som trots känslostormar, stök och bus tacklar det med ett lugn? Nu menar jag inte en passiv mamma som ignorerar det som händer och därmed håller sig lugn, utan en aktiv mamma som klarar att möta stormen samtidigt som hon behåller lugnet. De gånger jag sätt någon som klarar att behålla lugnet trots en uppenbarlig stökig situation, har jag känt; ”wow, hur gör hon det där”? För det har ju en så bra effekt på barnen också. När vi låter barnens stora känslor smitta av sig på oss och vi blir lika stressade som de är upprörda, triggar vi oftast deras känslor att bli ännu större. Men när vi klarar att möta dem med ett lugn, lugnar sig oftast dem också snabbare. 

Barn studera oss och våra känslouttryck och lär sig på så sätt hur man ska känna in för vissa saker. Väldigt bra när man möter en varg i skogen, då vill jag att de ska känna "liv och död, sprriiiing", men när de spiller ut sitt glas med mjölk vill jag att de ska känna "vad synd, men vi torkar upp det och häller upp ny mjölk". Men ibland, när vardagen känns överväldigande, modulerar jag mer "spriiiing,vargen kommer" fast det bara är spilld mjölk, vilket är den känsla de tar med sig in i sitt vuxna liv när de spiller. Tänk vilken gåva att ge sina barn ett inre lugn inför motgångar i vardagen som egentligen är världsliga och spara stressen för de verkliga prövningarna?

Empatisk

Den andra egenskapen är empatisk. Åhh tänk den empatiska mamman. Hon som istället för att skälla, när barnet stått upp i vagnen (som man sagt tusen gånger att man inte får och ändå gör det och trillar och slår sig), kollar hur det gick istället för att börja skälla. Den mamman som inte försöker tysta stora känslor utan kan förstå var de kommer ifrån och stanna med barnet. Den mamman dyrkar jag. Hon som de små vet att de kan vända sig till, oavsett vad och mötas med medkänsla istället för massor av skäll. Det betyder inte att hon inte sätter gränser och lär barnen rätt från fel, utan det innebär att hon ser att barnet hade det svårt med något eller ville ha något som inte gick och att hon inte kunde kontrollera sina impulser, som det så ofta är med små barn som har en outvecklad hjärna än så länge.

Barns outvecklade hjärnor svarar bra på empati som hjälper att bygga upp hjärnan och att komma ner i varv från de stora känslorna, vilket gör att de faktiskt lyssnar bättre på våra viktiga lektionen om vad man får göra i vagnar, senare. Men ofta vill vi hoppa den biten och ta lektionen först. Särskilt på publika ställen. Ibland undrar jag om det är för att vi är rädda för vad andra ska tycka om oss? Hur ser andra på oss som mammor om våra barn gör saker de inte får? Kanske andra inser att vi inte tycker det är okej om vi ger lektionen direkt. När våra barn är ledsna och vi möter dem med empati först, så modulerar vi även för dem hur de ska agera när någon är ledsen. Börjar vi i stället skälla eller komma med ”skyll dig själv” lektioner, då lär de sig att det är så man bemöter någon som är ledsen, vilket är såklart inte hur vi vill att de ska bete sig mot sina kompisar.

Dessa egenskaper är inte lätta att bemästra och jag tror att alla kan tappa lugnet eller glömma empatin ibland. Beroende på hur vi som barn blev bemötta under stress, när vi var ledsna eller när vi fick aj, är våra hjärnor programmerade utifrån det. Detta gör att vi kan ha olika svårt för att hitta lugnet när vi känner stressen öka, men det går att lära om. Det är jobbigt och tar en stor medvetenhet, men det går och det är värt det.